Spiken i kistan. Det blir inget Vildmanna. Testade köra hoj i söndags men det gick inte.

Fick till slut idag masa mig till läkare eftersom axeln inte har förbättrats speciellt mkt. Läkaren som faktiskt var riktigt bra, ringde minst 10-15 samtal för att försöka få tag i experter på idrottsmedicin för råd och ev remiss, men fick inte tag i dem han sökte, tyvärr, men till slut fick han tag i en annan erfaren kollega på röntgen och därmed fick jag bl.a. remiss till ultraljud (mjukdelsröntgen).

Det är ju i princip omöjligt att få snabb vård, och i synnerhet till specialist eller avancerad röntgen. Det tar månader, ibland år. T.ex. krampen har jag knappt fått någon hjälp med över huvud taget. Det är lite Fort Knox över att ta sig in till specialisterna och deras avancerade maskiner.

Detta visade sig vara en pensionerad old school läkare som hade ryckt in denna gång. Han gick på kontakter med andra läkare via telefon, inte dator, och det visade sig göra resultat. Fick åka direkt till benröntgen, där det inte visade något av vad jag förstod, vilket inte var förvånande. Ska nu som sagt även få remiss till ultraljudsröntgen nästa vecka. Är det trasigt i ligament och senor hotade han (old school läkaren) med att det blir operation, lät inte som någon god prognos.

Men något Vildmannaenduro blir det inte, första gången jag avstår sedan det startade för snart 4 år sedan. En tävling som jag dessutom aldrig lyckats vinna, trots jag varit i ledning 3 av 3 år i starten. Har varit 2:a i senior/elit varje år, och ännu sämre totalt vissa år L.

Jo, livet kunde vara mer uppåt.

Det blev inte bättre igår av att jag blev akut matförgiftad. 20 min efter lunch slogs jag ut, spydde som en grisenöff på ett par ställen runt Volvofabriken innan jag lyckades ta mig till bilen. Sedan var det en lång färd hem, det blev ett antal stopp efter vägen.

Jäv.. snabbt det går att bli utslagen, det är lite digitalt det här med dålig mat, etta eller nolla. Men det gick över fort eftersom maten egentligen bara studsade ner i magen innan det kom upp igen i en välda fart. Som tur var.

Nu smått siktar jag på Umeå AK´s crosstävling om några veckor. Jag hoppas bli bättre i axeln snart så jag kan börja köra hoj. På Nordcupen i helgen såg ju banan rolig ut, de hade gjort om whoppisrakan till det bättre, och hoppen såg lite snällare ut. Om det blir start då beror på när jag kommer på hoj, och hur körningen känns då.

Som sagt, den som lever får se.

Till helgen ska jag stå vid sidan av spåret och gapa och heja på alla hjältar som tar sig runt den inte helt lättåkta Kalvisbanan.

Med förhoppning om att regngudarna skulle ta sitt förnuft tillfånga och låta Ö-viks bana vara torr åkte vi ned på lördagmorgon till Stattin Mid Sweden Cup för lite crosstävling.

Jag hade bestämt mig att ta varje heat som det kom. Jag var osäker på formen och tyckte dessutom inte att orig fjädringen på ”Besten” (450´n) fungerade till belåtenhet. Med andra ord skulle jag känna mig fram under helgen.


Letar spår på grind. (Foto: Sophia Jonasson)

Lördag 

Regngudarna visade sig precis så barnsligt förtjust i att skvätta vatten som jag misstänkte, och det blev en lerig tävling.

Jag slutade 5:a tot och 2:a i min klass i bägge heaten på lördagen. Det var faktiskt över förväntan, än om det kändes lite mer i kroppen än det borde, men det var ingen överraskning. Starterna fungerade så där, jag är ovan att starta på blöt betongplatta och spann bort mig i båda starterna, men var ändå med hyfsat ur första sväng.

(Foto: Sophia Jonasson)

Söndag

På söndagen blev jag 4:a totalt i första heatet och 2:a i min klass. Till sista heatet valde jag samma startspår och hade bestämt mig att inte spinna bort mig på plattan. Jag tar starten och leder i ett knappt varv innan hemmaåkaren Latvala blåser om.

Shysste utsläpp. (Foto: Sophia Jonasson)

När jag efter ett par varv ska hoppa dubbeln uppe på backen kommer jag snett i svängen innan och tappar lite fart, det är såphalt underlag, uppförsbacke, samtidigt som jag kommer snett mot hoppet. Det betyder att dels hade jag mindre fart och dels att jag måste hoppa längre eftersom jag nu hoppar diagonalt över hoppet. Jag kommer precis för kort och till råga på allt är det 2 djupa gropar precis där jag sätter fram och bakhjul.

Fjädringen bottnar hårt vid nedslaget och skjuter mig som en katapult upp igen.  Eftersom hojen står lite snett i landningen skickar den mig över åt sidan och det finns ingen chans att rädda situationen.

Jag gör en flygtur och landar hårt i backen efter hoppet. Det första jag tänker är att jag måste flytta på mig. Ligga bakom ett hopp är inte bra, speciellt inte när man har nästan hela startfältet bakom sig.  Jag försöker röra mig men det är helt omöjligt, dessutom ligger jag på axeln som jag har mest ont i. Efter ca en minut lyckas jag resa på mig med hjälp av en funktionär.

Helv… jag måste få igång hojen, tänker jag. Måste köra för att få poäng.

Jag hade ju 2:a platsen i klassen i princip klar eftersom jag varit 2:a i de 3 föregående heaten.

Jag lyckas till slut få igång maskinen, men styret ligger nedböjt mot tanken och resten av hojen har fått sig en riktig Holmgång.

Men jag lyckas ta mig runt banan och ned till bandepån. Där hjälper Sophia, Ulrik Olofsson och några fler mig med att rätta upp styret och reglagen. Tack så mycket alla!!

Jag åker iväg men styret har vridit sig helt snett på styrkronan och jag har grymt djä.. ont i axeln. Jag försöker åka runt, men det går i knapp styrfart.

Verum
Nu tror säkert många att jag blev för ivirg eftersom jag låg 2:a tot och i ledningen i klassen då jag kraschade. Det kan jag bestämt dementera, jag var lugn som en filbunke. Det ska mycket till för att stressa en farbror som mig, speciellt i en tävling som inte gäller något större, och i synnerhet eftersom jag körde den här tävlingen mest på skoj, för att se hur jag låg till.

Hade det varit enduro-SM och jag varit i toppform och i samma situation, ja, då kanske det hade varit annorlunda.
Jag tog mig  i alla fall i mål, men det kändes. Och 2:a platsen i klassen räddade jag.

Just nu kan jag inte lyfta armen, men inget är brutet. Att bryta något ben i kroppen verkar inte vara mig grej, jag har stenhård benstomme. Fick det svart på vitt efter scanning på fystestet på Idrottsmedicin där diagrammet inte ens räckte till.

Sedan får jag nästan aldrig blödningar, har ju aldrig haft ett endaste blåmärke i hela mitt liv. Men ont kan jag ha, fett ont. Men de är bara att bita i ihop, det gör varken till eller från om man går omkring och ojjar sig. Ingen tycker synd om mig ändå…

Nä, axeln klarar i alla fall ingen Nordcup på Bussjö till helgen. Den hade jag förövrigt inte tänkt åka heller eftersom jag anser banan har för farliga hopp efter de gjorde om den för några veckor sedan.

Ö-viks bana däremot var kanonfin, bra och snälla hopp. Att jag kraschade berodde på att det var otroligt halt och smetigt, jag fick sned ingång till hoppet, samt en nedkörd landning där det blivit gropar. Så kan det vara på alla banor, speciellt i sista heatet efter 2 dagars körning. ÖMK gjorde ett kanonarrangemang, som vanligt.

Kul trots allt
Annars var det 2 roliga dagar!
Tack familjen Westmans för allt under denna helg! Och tack alla andra trevliga ÖMK:are, det är alltid lika roligt att träffa er och köra på Klingre.

Måste även tacka min kära sambo för hjälpen helgen, trots hon mår riktigt räka och helst borde ligga nedbäddad. Tur vi hade buss med säng i alla fall.

Nu då?

På To Do listan ligger att testa fjädring på endurohojen (250´n), vi får se vad Dr. Cameron hittar på. Problemet är dock att jag inte vet när jag kan styra en maskin, men det går förhoppningsvis fort över. Så var det bär hän nu vet jag inte.

Som sagt, den som lever får se.


Det var stundom hyfsat lerigt på Klingre i helgen. (Foto: Sophia Jonasson)

Igår satt jag i sadeln på min vita springare (250´n) för första gången sen veckan innan Luleås NC för ganska exakt 2 mån sedan.

Varför detta frånfälle?

Efter en vår med massor med materiellt strul till följd av djupa sår både i plånbok och motivationsbanken så förblödde de båda nämnda i en sprutande kaskad åt alla håll och kanter.

Jag var riktigt laddad inför Luleå.

När det kvällen innan tävling visade sig att oturen åter igen asgarvade åt mig genom ytterliggare materiella problem som omöjlig gjorde start började ovädret.

Jag tog jag ett vacklande kliv bakåt, satt mig på en mekpall i garaget och intog den klassiska tänkarposen med armbågen på knäet och handen hårt knuten där hakan vilade på de vitnande knogarna.

Tankarna liknade först en riktig storm med mörka moln i som for kors och tvärs med blixtrar som slog ned i ett irrationellt schema. Efter en stund mojnade det något, och lite ordning bringades i detta molnkaos.

Till slut formades en tanke – Nu får det vara nog, och det på obestämd tid…

I sommar har jag slickat de ovan nämnda såren som är långt ifrån helt läkta, men i alla fall tagit ihop bra, och utan infektion. God prognos.

Semestern flöt på mycket lugnt, helt utan träning, varken fys- eller körträning. Inge bra med en hårt använd kropp som min, som efter ett tag nästan helt slutade fungera. Mekaniska systemen med muskler, mjukdelar och nerver lade av, ett efter ett, som en stad där lyset släcks successivt. Jag tog mig knappt ur sängen på mornarna p.g.a. värk.

Nä, sova länge och inte röra mig är det absolut sämsta för mig. I säng med månen och uppe med tuppen, och däremellan full fart, då trivs min lekamen bäst.

På slutet av semestern började jag dock köra cross då ”Besten” (450´n) nu åter var fit for fight. Var hemma i Tärna där de nu har en ny bana på ”Remma” i Hemavan,

Det var askul! Fick en nytändning! På alla cylindrar.

När jag nu kom ned till Umeå började jag köra på Nordmalings smågropiga bana. Men det var ju så inni helv.. jobbigt. Vad är det här? Jag orkar ju knappt ett helt varv. I våras orkade jag ju åtminstone ett par varv.

Tog med mig pulsräknaren träningen efter. Jag körde denna gång 2 varvs heat med några grabbar. Förklaringen kom när jag kom hem och pluggade in räknaren i datorn, jag låg på en puls på 180 – I SNITT!

Ett kluvet hårstrå från min maxpuls.

Jag är nu anmäld till helgens crosstävling Stattin Mid Sweden cup i Ö-vik. Jag ska starta och se hur länge jag orkar köra. Det kan bli 2 varv, det kan bli fler.

Nåja, tillbaka till enduro och min Vita Springare (250´n).

Som sagt var igår min första tur på denna på mkt länge, och jag fick en chock hur det studsade och for bland stenarna. - Hur i helv… kan folk köra enduro? Var min första tanke. Är det här verkligen kul?

Efter tag släppte det dock och man började som smått få ett svagt, men ändå relativt trivsamt minne av disciplinen. 

Det är dock mkt tveksamt om jag startar i någon endurotävling med tanke på fysen.

Har jag haft riktig kramp när jag var i bra form, hur snabbt kommer den inte nu i så fall… startkurvan, eller kurvan efter den?

Men den som lever får se, kanske blir det start i någon NC ändå om/när lite flås börjar komma.

Jag hade även tänkt köra Umeås Nordcup i cross om 2 helger, men jag testade den nya Bussjöbanan i lördags, efter endast ett par varv åkte jag hem. Banan kändes livsfarlig för mig med hits som var tvärbranta och landningar som var tveksamma. Säger som Murtaugh i filmen Dödligt Vapen:

Men samma visa här som med enduron, vem vet vad framtiden har i sitt sköte…

Vi ses på banan!

Har nu intagit min tänkarställning igen, insett det, att det är just på banan jag hör hemma trots allt.

Vilken nivå det blir på körningen är ju en helt annan 5.a.

Ingen var mer förvånad än jag att det blev vinst i Boden.
Har som sagt inte tränat varken mycket eller med kvalité de senaste månaderna. Har mest blivit skruvning och svärande och plånboken har svängt med samma frekvens som en fet humlas små vingar.

Går bana med Gluff & Grahn. (Foto: Anna Lundberg)

 
 Taktiksnack, notera Sophias bestämda finger...  (Foto: Anna Lundberg)

Nåja, åter tillbaka till det dammiga Boden.

Marcus drog iväg lika fort som lönen brukar försvinna i början av månaden. Jag hade inte en tanke att ens försöka hänga med utan jag tänkte köra strategiskt. Hade ingen aning om varken tempo eller ork.

Startfokus! (Foto: Anna Lundberg)

Nu kom jag ju upp i ledningen på 3:e varvet då han bröt, sedan låg jag bara och bevakade. Jag ville spara mig för jag inte visste om orken skulle tryta och jag ville ha krafter för att svara på en eventuell attack bakifrån. Det fungerade bra och jag fick en behaglig och lugn resa till mål, det rullade på, varken mer eller mindre, och helt utan misstag.

På lördag är det Luleå som gäller. Jag har kört hoj i veckan och nu känns det betydligt stabilare, även om jag anser mycket tempo fortfarande saknas så är det lite bättre. Fjädringen har jag ställt in, och jag känner mig betydligt bättre förberedd än inför Boden, där jag kände mig helt luftlandsatt innan start.

Det mentalt jobbiga med cross & enduro handlar inte om det på banan, utan om det i garaget.

På ”Farmen” i Kalifornien där de tränar Navy Seals har de en ”Hell week” med hårda prövningar. Jag har precis haft en dubbel Hell week.

- Jag hatar skruva!!

Det verkar vila en förbannelse över mig. Ja, inte ens verkar, det verkligen sitter en tungt på mina axlar.

Vi tar det från början.

I Piteå för 2 veckor sedan fick jag ju inte köra hela lägret för maskinen gick sönder. Typiskt.

Hem, rev motorn, micklade, bytte kolv mm, satt ihop, testade, den gick, puh! men inte på höga varv. Suck!

Ringa halva Umeå och fråga råd vad felet kan vara, riva, mickla, sätta ihop den igen, testa, samma visa, Vad i….!

Ringa halva länet och fråga om råd, söka på nätet, riva, mickla, sätta ihop, testa, vad i helv… samma djäv.. visa! Less nå så…

Ringa Halva sverige och fråga om råd, Sömnlös natt, mer sökning på nätet, sömnlös grubblande natt igen, nya teorier, nya tag, riva, mickla, testa, YES!!! Där  satt den! Yippi kayeye!
Praize the Lord! Kanske det finns en Gud ändå!

Efter nästan 2 veckors hård skruvning var rödingen tillbaks i matchen. Denna förlovade onsdagkväll. Fåglarna började plötsligt kvittra, de tunga molnen skingrades.

Ned till Nordmaling på torsdagen för att hinna köra lite åtminstone innan tävling. Men men, det gick inte alls bra, körningen stämde inte, jag hade inte kvar samma känsla som i Piteå. Tappade helt sugen.

Visste inte om jag skulle starta, men till sist ryckte jag upp mig då vi kom till tävlingsplatsen, dock sena som vanligt.

(Foto: Sophia Jonasson)

Hann med 2 varv när jag i full fart växlade ned från 4:an i en ingång till en kurva. Kabrak! yylll! Hilfe!!

1:an åkte i utan förvarning och jag höll på att  slå runt framlänges, for en bra bit på framhjulet ringlades som en orm, men utan att krascha.

3:an & 4:ans växlar brakade alltså i lådan.

Jahopp, det var det där med förbannelsen. Till saken hör att jag aldrig hade isär växellådan, den har aldrig varit öppnad, så det här var ett helt nytt fel som kom som en blixt från klar himmel.

Tog mig på ettan in i depå. Sa åt sekretariatet att jag inte skulle köra och att Sophia skulle ta min transponder.

Jag bytte om, åt en massa, och jag menar massa mat.

Just innan start var det någon som sa:
- Du kan ju testa åka på en växel.

- Javafa… jag testar.

Alla hade redan åkt ut. Jag sprang till bussen, gjorde ett Clark Kent ombyte, Sophia sprang till sekretariatet och sa jag skulle köra.


(Foto: Sophia Jonasson)

Jag bökade och bökade med växelspaken och fick till sist in 4:an. Snabbt ut på linjen innan starten gick.
Det gick hyfsat men var svårt att åka på en enda växel hela tiden, 4:an var lite väl hög i kurvorna. Dessutom blev jag superstum i kroppen då jag proppat i mig mat bara minutrarna innan start. Jag är lite känslig för mat och äter aldrig senare än 2,5 tim innan en start för att inte bli stum.

Nåja, tog mig i mål som 9:a, men fick inget resultat alls eftersom jag inte hade transponder.

Andra heatet kom jag ut som 3:a och låg där ett antal varv. Sedan började jag bli trött, för lite tid på hoj. Dessutom började kopplingen slira. Jag hade ju bara 4:an att åka på så det blev en del lirande med kopplingen. På sista varvet tog jag mig inte ens framåt, då kastade kopplingen in handduken. Då låg jag 5:a, och tog mig alltså inte in i mål med ett halvt varv kvar. Skit.


(Foto: Sophia Jonasson)

Nä, nu blir det ut att riva motor igen, och den här gången ska även motorhalvorna kläckas isär. Ska bli spännande att se vad som finns i denna Pandoras ask. Not!

Det där med att det finns en Gud kan jag meddela att det har jag slutat tro på. Och om det nu skulle finnas någon, så har han förb.... taskig humor.

På plats i Piteå för att lära sig åka cross. Det är alltså träningsläger med Ola Efreim, flerfaldig svenskmästare i både cross och supermotard.

Kändes riktigt skit på förmiddagen, inget fungerade. Precis som det har känts hela våren i princip. Sedan gav Efreim ett litet tips, och helt plötsligt gick det grymt mycket bättre i kurvorna. Det har inte gått så bra någon gång denna vår som idag, fick ett korn att börja förvalta som sedan skulle produceras speed av. Hann aldrig riktigt börja förädla detta, men det kändes riktigt bra.

 Tänkte att nu får man äntligen slappna av en kväll. Inte hemma på gården med massor att göra, utan bara slappa vid bussen hela kvällen. Sköönt!
Men som vanligt räckte mig Mrs Fortuna långfingret då hojen sista passet slutade att gå.

Blir hem och riva motorn. Nåja, det kunde varit värre. Som när jag idag hoppade för kort på stora plattån och tappade en handen vid nedslaget. Jag flög hållandes med bara en hand i styret av banan men lyckades hålla rödingen på rätt köl. Puh!

Gjorde kanske av med min portion tur då för denna dag, kvoten var uppnådd.

I morgon lär det alltså bli att följa lägret från åskådarplats. Om inte vi hittar en lösning att dela på 250x:en som Sophia kör.

På grund av jag varit sjuk sedan början av april följt av ryggproblem valde jag inte starta i enduro-SM, ingen formtoppning prexis. Att jag har krampproblem och det var nästan 100 mil till banan gjorde även sitt.

Det blev start i Nordcupen i Boden istället.
Träningen blev en smärre chock. Har inte hoppat ordentligt på flera år, och de där sprätthoppen skrämde livet ur mig. Dels för jag skulle krascha, men fram för allt för att jag skulle behöva åka till Gammlebyns lassa för att operara ut någon elitåkares framhjul ur ryggraden sedan jag vettskrämd grisnitat innan något hopp.

Jag funderade allvarligt på att byta klass eftersom jag insåg att det var farligt att åka med de snabbaste grabbarna. Men till slut startade jag där ändå.

Första heatet tänkte jag släppa iväg alla, men till slut kunde jag inte hålla mig. Jag hoppade över grinden som en av de absolut första, men släppte sedan. De enda som inte imponerade denna dag är att de omutbara grabbarna i toppen inte är snabbare av grinden. Annars åkte tex Per Nyberg grymt, varavde mig 2 ggr. Tror han varvade alla åkare, kanske någon klarade sig.

Slutade 10:a i första efter att ha legat långt inom säkerhetsmarginalerna och inte hoppat en hel del hopp.


(Foto: Sophia Jonasson)

Andra hetat kände jag mig lite tryggare. Jag höll i lite längre men släppte i första kurvan, Sedan ville jag inte vara föra de snabba när vi kom till sprättplattån. Men jag insåg att när jag åkte mot det fanns ett gäng snabba åkare bakom mig, tror jag låg 6-7:a, och en grisnit skulle tvekslöst lösa engångsbiljett till Gammlebyn, så jag sprättade iväg upp högt och höll i allt vad jag förmådde.

Det kändes lite bättre detta heat, men min form är rutten, hur som helst åkte jag på det jag orkade under det 30 min långa hetatet. Slutar 12:a efter en vurpa och ett motorstopp. 

450´n jag åkte med fungerade bra. Dr. Cameron hade precis gjort om framgaffeln som var stenhård innan, nu fungerade den kanon. 

Men jag är nöjd, på väg hem nu och hoj och kropp är hel. Fick en hel del adrenalinkickar, speciellt alla de gånger jag överhoppat hoppen och väntat att jag skulle bli helt platt i de vansinnigt hårda landningarna. Som en sa efteråt
- När jag såg du överhoppade så mycket trodde jag vi skulle få gräva fram dig efter du landat.
Som sagt, tajmingen sitter inte riktigt ännu... Och sedan får man ju inte heller ta fel på vilket hopp man hoppar...

Vi valde avstå söndagens tävling eftersom vi båda tyckte att vi pressat lyckan lite väl mycket denna dag. Vi behöver mer crosskörning i kroppen, samt åka på banor med större hopp, inte bara på Normalings knappt synbara små kullar. Inte rulla ut på startlinjen med andra galningar direkt i tävling, och med hopp vi känner osäkerhet inför, då kan det bli vådligt.

Sophia körde riktigt bra. Men i första heatet går hon ikull 3 ggr vilket kostar tid. Hon blir till slut 3:a totalt i MX-girls.
Men placeringen tycker jag inte är det roligaste, utan att hon börjar åka både bättre och snabbare. Det var riktigt roligt att se.



(Foto: Ola Jacobsson)

Efter besöket i Malå måste jag medge att det var högsta klass på både förare och arrangemang.

Ett idrottsevenmang ska stavas folkfest, och med dessa bokstäver stavades tävlingen i lördags med 8000 åskådare.

Det fanns små små saker att anmärka på om man ska vara gnällig. Det fanns tex för få matställen trots de stod med bara några meters mellanrum.


(Foto: Ola Jacobsson)

Nä, imponerande arrangemang!

Har haft förmånen att prata med ansvarig arrangör André Nyström vid några tillfällen. Kan säga att de tänker helt rätt, utan att gå in på detaljer.

Om endurosporten kommer in i detta tänk kan det bli riktigt stort. Sedan får jag ibland höra att motorsport inte får någon uppmärksamhet, det är hopplöst då media eller företag inte är intressserade.

Det stämmer inte alls.

Allt blir vad man gör det till. Så enkelt är det.

Att motorsport inte är alls diskrimineras visas tydligt genom att se på Formel 1, ett av världens mest sedda idrottsevenemang. Här hemma är det bara att titta på STCC, en sport som åter lyckats komma på fötter efter en svacka. Var i somras på ett race med över 10 000 åskådare, TV sändningar, folkfest och våra monarker på plats.

Alltså:

Att enduro är i skymundan kan vi inte skylla på någon annan än oss själva.

Jag tror det handlar om att man måste in i ett helt annat tänk helt enkelt. Sedan är det naturligtvis mycket slit och strukturerat arbete som ska till.

Men som jag sagt förr, och kommer envisas med, enduro har verkligen en potential att bli en ny folksport.

En annan sak jag blev ruggigt imponerad över var Tucker Hibbert.

Javisst, han åkte snabbast och snyggast, men det var inte det jag blev mest imponerad över.

Han är ett fullblodsproffs, vilket han fötts in i då hans far Kirk var en av världens bästa förare på sin tid, och jag minns naturligtvis honom.

Sonen Tucker har förädlat detta till näst intill fulländning. Han proffsighet fallerar inte på en endaste liten detalj. Vad jag kunde se i alla fall.

Förberedelser av sig själv och maskin, analys av bana och situation, kontakt med media och publik. Sällan har jag blivit så imponerad av en förare.

Han är en hybrid av några duktiga gossar. Förberedelser liknar han Mats Nilsson, åkning Stefan Everts, kontakt med media och publik James Stewart.

Dock måste jag säga att Emil Öhman åkte ruggigt bra. Skulle han bara börja ta efter Hibbert på ovan nämnda punkter är det risk att broder Tucker får börja se sig om över axeln.


(Foto: Ola Jacobsson)

Efter det varit minusgrader sedan lucia börjar det så smått närma sig nollgradigt. Dvs isen och snön kommer släppa från taken, nu förutsatt att de fortfarande benämns som tak och inte som hästsadlar efter Kung Bores vilda framfart.

Nåja, till min egen lilla islossning.

Det har varit en frostig vinter för min del. Jag har som aldrig riktigt kommit in i matchen. Direkt jag lyckats komma ut på rinken har jag snubblat på mig själv, inte så jag blivit inkörd i någon sarg, utan helt enkelt drattat på ändan av egen oförmåga.

Nu går det att skylla på oslipade skridskor, eller vad det nu är, men om inte om hade funnits hade ju som sagt alla varit världsmästare.

Efter min fantastiskt blygsamma, för att inte säga skämmiga 16:e plats i SM i Östersund var det bara att åka hem och slicka såren.

Jag lämnade in gaffel och dämpare hos den duktige Dr. Cameron för en makeover på lördag eftermiddag då det var ett tag sedan de blev behandlade, och behövde lite kärlek.

Vi hade inte planerat att åka till Ö-vik eftersom fjolåret bjöd på trånga djupa snöspår som inte var så trevliga att åka i. Dessutom hade vi tänkt åka på Bussjö för att köra in oss lite på banan inför nästa helgs kommande Norrcup.

Nu blev det i alla fall bestämt på lördag kväll att vi skulle ned till Foppaland för att sprätta lite snö. Ingen uppladdning alls och så där sugen på att köra brände vi i alla fall ned med vår nysvetsade Skruttibang bang (Citran). Avgasröret gick helt av på 2 ställen i fredags så jag låg under vår klenod hela lördagkvällen och lekte fyrverkeri med Miggen i högernäven.

Ned till Ö-vik tog vi oss i alla fall, och den lät faktiskt inte längre som en tokkraschad folkracebil, eller om man så vill en gammal Grålle.

Eftersom jag inte hade min egen gaffel körde jag med Andreas Pantes som jag lånat för att testa, även det en Dr. Cameron gaffel.

(Foto: Patrik Tjärnström)

Starten gick och det tog ett tag innan jag kom in i körningen. Borrade huvudet ned i snön några gånger de första varven men på det stora hela gick det hyfsat. Jag jagade Erik Sherman, och efter några vurpor var jag så inne i körningen att jag hade totalt tunnelseende. Jag märkte inte ens när Sherman släppte förbi mig. Reflekterade bara över att det måste ha varit en varvad förare. Ingen ska anklaga mig för att inte vara fokuserad…

 
Jesse. (Foto: Patrik Tjärnström)

Efter halva loppet började det lossna. Såg att Jesse svängt av, så nu var det bara Sherman att jaga ikapp. När jag var inne och tankade på slutet av loppet ser jag honom komma på en annan del av banan. Liljeholmens började nu sakteliga tändas att jag måste vara först. Jag jagade alltså inte utan hade nu helt plötsligt en betryggande ledning. Kugghjulen malde i alla fall ett tag där uppe på main office.


Sherman. (Foto: Patrik Tjärnström)
 

Maskinen kändes riktigt fin och flytet började sakta växa fram, dock med en grans växthastighet upplevdes det som. Men det kändes bra, och gaffeln var riktigt fin. Jag kör i mål och vinner racet.


(Foto: Patrik Tjärnström)

Ö-vik MK hade gjort ett helt fantastiskt jobb! Klart roligaste banan på denna vinter. Halva banan plogat på lilla crossbanan och folkrace banan, andra halvan i djupa snöspår. Heroiska arrangörsinsatser hade gjort där de handskottat stora delar av banan! Respekt! Att mycket folk stod runt och hejade efter spåret gjorde inte saken sämre, det var mer publik där än på SM kändes det som. Riktigt kul!

Ni som inte var där, ni missade årets roligaste bana.


(Foto: Patrik Tjärnström)

Tack Patrik Tjärnström (körde inte pga förkylning) för lånet av transpondern. Tack Pante för lånet av Camerongaffel som fungerade kanon! Tack ddp.nu för att ni gör Kings Tire däck med kanongrepp i! Tack Kenneth för att du hämtade dunk och hjälpte mig tanka då jag insåg att soppan inte skulle räcka. Och tack ÖMK för ni ordnade en fantastiskt fin tävling!

Vi ses på Bussjö på lördag på Norrcupspremiären.